fredag 19 maj 2017

Idag. Vid vägrenen.

Och så är det plötsligt den tiden på året när stora barnen reser runt i världen och landar som fjärilar på min axel och flyger sin väg och jag blir kvar.
Sopar golv och går ut med hunden.
Hänger mattan över balkonräcket.
Vattnar krukväxterna
och rensar ur kylskåpet.

Och kör till Ekenäs där tredje stora barnet som har våravslutning i sin skola sjunger på scen.
I bilen ska jag svara på en förfrågan om hur det är att skriva och ha storfamilj, och det enda jag kan tänka på är pensionären som skulle ut och lufta bilen och körde rakt genom den livligt trafikerade korsningen för han kunde inte skilja mellan gaspedal och broms .

Och jag skrattar så  ögonen försvinner och kroppen krampar och jag måste blinka in till vägrenen för att skratta färdigt och inte kunna sluta tänka på gubbens förvåning när han trodde att han bromsade men körde rakt in i rusningstrafiken och hela hans kropp var som en käpp av förvåning i bilen när han krockade utan att förstå varför. Att hur gick det nu såhär?


onsdag 17 maj 2017

tisdag 16 maj 2017

Dagens fenomen

 När en inkompetent person är inkompetent att inse sin egen inkompetens.

( Se Dunning-Kruger effekten)

söndag 14 maj 2017

Den nakna kvinnokroppen i reklam. It is not for sale för helvete.

Det må vara att det ändå är ett litet steg i rätt riktning när ett företag som tillverkar smycken i sin reklamföring använder sej av en lite mer mångsidig kvinnokropp än vad vi är vana vid att se.

Allt oftare hittar den manipulativa marknadsföringen nerven och pulsen där det brinnande hjärtat bankar ut sitt blod. Det ligger i reklamens innersta och hela väsen att nosa upp nerven och manipulera oss, reta oss, kittla oss, väcka oss, provocera oss-till att konsumera.

Och så radar de upp några tanter på rad, klär av dem och vi köper deras produkter/smycken och jublar över segern och herraväldet över den sanna bilden av kvinnokroppen. Och dessutom disskuterar vi bilden och sprider den i våra facebookflöden. Helt gratis.

Det blir väldigt mycket gratisreklam för skitet. Och bilden då? Och kvinnokroppen? För helvete . Bevisföreningen är skev. På bilden ståtar idel vackra och unga och passligt lite rundare former som ändå sedesamt döeljs på sina ställen. Och i videon som marknadsför densamma produkten skymtar kanske lite mer. Några fler ur alla som är vi.Men långt ifrån alla. En som kommenterat undfrar förstås att var är den lemlästade? Var är den kortvuxna?   Men det här är reklam. Det här är inte på riktigt. Det här är inte den goda viljan. Det är marknadsföring utan ideal. Manipulativ och skicklig. Prostitution. Med omedelbar verkan. För vi, kvinnor som köper, förväntas dessutom vara så tacksamma över att även den mörkhyade får vara med, och fettot, och kanske tom den rullstolsbundna för alla är vi sexiga och värda att bära företagets smycken. Tack! Tack så innerligt, för det är ju liksom också det enda en kvinna vill vara. Sexig, naken duga på bild och få bära smycken.
 Not.
Men vi lyfter reklamen med våra reaktioner, för så här laddat är det att visa naken kvinna på bild.
En bild som inte är en bild av Barbie. Äntligen. Lite mer Bratz eller Linda dockan då...

Så. jo jag fattar pointen när mina intelligenta vänner gillar bilden och urskillningslöst sväljer betet , förstår det, för samtidigt är det ju så viktigt att provocera fram en balanserad bildvärld visavi reklam. Men det är så otroligt ambivalent för samtidigt fortgår och kvarstår hela tiden exploateringen, utnyttjandet, den kommersiella karusellen kring kvinnokroppen  för just så söndershoppad, så uppköpt och ägd är hon.
Jag orkar bara inte se enda bild till av avklädda kvinnor som används i syfte att sälja någonting.
It is not for sale för helvete.

lördag 13 maj 2017

dikt om kvällen ur verket Svinaktigt

I Mauretanien fanns en gång en liten sugga
som ingen hade hört om.
Hon sa si och hon sa så
bättre kan det gå.

Alla svin i hela byn i Mauretaninen
fick ett frö av grisen i en säck
grisen sa  att ät det bara
vips var svinen väcks.

Och hela byn i Mauretaninen
dom festade i dagar fem
och suggan sade varsågod
och sen så gick hon hem.

torsdag 11 maj 2017

Här, idag.

Ibland när jag tittar in här kryllar det av spår och folk som kikat in.
Däremellan är det tyst.
Som i skogen
Jag sätter mej här. På scenen med strålkastaren som bländar mej, och jag hör hur det prasslar i publiken.
Sen börjar jag berätta.
Jag kan inte se er men ni ser mej.
Varje hårstrå och rynka och skiftning i ögonblicket.
Ni läser mej när jag pratar.

Att stå på scen är kontakt och samtidigt bottenlöst utlämnande.
Men ensamheten är alltid delbar med annan ensamhet.
Och luften vi andas i teatersalongen är gemensam.
Vi andas in och vi andas ut.
Böljande.
Delar

Från början var mitt bloggskrivandet ett uttrycksmedel för vanmakt och raseri, för tystnaden och ordet som kan bryta den. För glädjen och euforin och kärleken till livet och allt.
Från början var mitt bloggskrivande ett sätt att återta någonting
att dra fram den där stolen ur mörkret, på scenen, sätta sej, andas, känna att ni finns där i publiken, att ni kommit hit för att läsa mej. Av en eller annan orsak.
Och sen bruka ordet. Ta det i bruk. Prata. Blotta, dela, meddela, berätta, våga,vittna, förklara, fråga, tänka, tvivla och skrika och snyfta och skratta.
Tack för att ni läser.
För att jag fick berätta.
Ingenting kan någonsin försvinna helt och hållet, allt bara förändras, så också jag i bloggen.
Jag slutar aldrig.
Nästa föreställning ges fortfarande nästa gång.

Förresten. Smilodon har flyttat in på Rickardsgatan och vrålar bland bokhyllorna i morgon i en utställning som Sagateatern arrangerar.
Fantastiska Människor. Djupt tacksam.
Och: Non,je ne regrette rien.

Jag ångrar ingenting. En mening från första sidan i kapitelboken för unga tonåringar. (Utkommer 2018.)

För övrigt är det väldigt mycket hundvalp och treåring just nu. Och snö.




onsdag 3 maj 2017

Hunden

Vi har en hund.
Den tror att jag är en hund.
Och följer efter mej.
Då fortsätter jag framåt.
Sen går vi ut.